Lite historia...

Folkdanser kallar man i motsats till de högre ståndens modedanser de danser som förr var gängse hos ”allmogen”. De kan emellertid oftast härledas ur de förstnämnda. Så var fallet redan med de ringdanser eller långdanser som tillsammans med balladsången infördes under medeltiden; de levde kvar hos Dalarnas bönder in på 1700-talet och dansas alltjämt på Färöarna som en obruten tradition. Sedermera har de flesta vanligare modedanser efterlämnat spår i folkdansen: 1500-talets polska, 1600-talets cinque pas (”skinkkompass”), 1700-talets menuett, kadrilj och vals samt 1800-talets schottis och hambo – dock ofta med lokala särutvecklingar och kombinationer. Vid sidan av dessa lån från högre samhällsklasser har emellertid även funnits en mer genuin folklig dans, inte minst i form av danslekar* och de ekvilibristiska vighetsdanserna av typ jössehäradspolska, halling och sjuspring. De flesta folkdanser är gemensamhetsdanser, men det finns även solodanser som vingåkersdansen och träskodansen. Särskilt mimiskt och dramatiskt utvecklad är oxdansen, som återger ett slagsmål mellan två män.

Den traditionella folkdansen var på god väg att dö ut i vårt land, när den fick en ny funktion i de folkdanslag som började bildas mot slutet av 1800-talet med studentföreningen Philochoros i Uppsala (1880) som förebild. En mycket viktig insats för att bevara och utöva svensk folkdans har gjorts av Svenska Ungdomsringen för bygdekultur (nuvarande Svenska Folkdansringen ansv  anm) från 1920.

(Bra Böckers Lexicon)

*Danslekar kallar man kollektivt utförda lekar som beledsagas av sång och oftast har någon form av dramatiskt innehåll. Ofta utförs de som ringdanser eller med de deltagande uppställda i två led. Handlingen är mestadels mycket okomplicerad – man imiterar olika arbeten (Viljen I veta och viljen I förstå, hur bönderna plägar så havre eller Räven raskar över isen) eller t ex ett bröllop (Klara solen på himmelen den lyser). Somliga av dessa lekar är med säkerhet av medeltida ursprung eller kan ha sammanhang med förhistoriska, mimiska danser, andra kan ha inspirerats av senare tiders modedanser. De förekom särskilt vid jul- och midsommarhelgernas ungdomsfester och fick på 1900-talet en renässans inom skolorna och olika ungdomsföreningar, inte minst genom utbildningen av lekledare vid Nääs slöjdseminarium.

(Bra Böckers Lexicon)